TrackMania Turbo

Lätt att plocka upp, svårt att bemästra

Speltitel: TrackMania Turbo | Spelat på PS4 (Tillgängligt även för Xbox One och PC)

Spelbeskrivning: TrackMania Turbo är en rolig, snabb och färgglad arkadracer/fysikpussel fylld med snäva kontroller, smidigt och skarpt utseende och en överraskande mängd solo- och flerspelarinnehåll. Spelet är ett allsidigt och utmanande spel som samlat alla de fantastiska idéer i den tolv år gamla franchisen med en massa nivåredigeringsalternativ och svindelinducerande banor. TrackMania Turbo är ett perfekt mästerverk som en arkadracer. Dess svårighetsgrad och framstegssystem kan jaga bort vissa, men de som håller fast i det långa loppet är ute efter några riktigt givande hastighetsupplevelser. Anmärkningsvärt är själva solo-spelet, även om det ser lätt ut vid första anblicken, är det verkligen utmanande. Det bästa exemplet är en bana du tävlar tidigt in i spelet som säger att den kan slutföras på mindre än 20 sekunder. Det är ett enda hörn, en mild slalom, ett stort hopp som inte går att ta med full gas och två turbo-boost-dynor på landningsrampen. Det är allt. Men av alla banor är denna den jag nog spelat mest. Inte för dess simpla layout eller brist på utmaning, utan för att den nästan hemsökt mig. Jag kunde inte hitta de sista bråkdelarna av en sekund för att slå mitt egna rekord, det rekord jag en sen lördagskväll några veckor tidigare fått till. Varje centimeter mellan väggen och min bil i första kurvan spelade roll, i vilken vinkel och hastighet jag landade efter hoppet och varje onödig liten styringång jag experimenterade med resulterade oftast i förlorad tid. Jag vet inte hur många omstarter jag gjorde... 100, 150, kanske fler. Jag blev tillslut totalt utsliten men samtidigt älskade jag varje sekund. Så här fungerar Trackmania Turbo – det gräver sig under huden. Man tänker bara en omstart till, bara en medalj till, bara en placering till på topplistan och så fortsätter det. Trackmania Turbo är ett racingspel i dess simplaste form, men med ett djup som man först upplever efter en tids spelande. Du måste veta när du ska slira, och i vilka hastigheter det är bäst att inte slira. Du måste uppskatta att du i luften är helt överlämnad till din startvinkel; att precision är avgörande när du siktar på en smal bro hundratals meter från toppen av ett hopp du just lämnat. Dessutom varierar hanteringsdynamiken mellan de fyra olika fordonen som finns tillgängliga (var och en begränsad till sin egen banmiljö) och ytorna som de tävlar över. Vi har den NASCAR-modifierade bilen, min favorit, som passar perfekt för höga hastigheter och magiska powerslides i snäva kurvor som körs i “Grand Canyon Drift”-området. Den F1-inspirerade bilen, med sin låga tyngdpunkt och bra kontroll, tävlar i en helt annan uppsättning banor, ”International Stadium”, som är full av framtids förhöjda raceways och massiva stuntföremål. Jag är dock något mindre förtjust i de två återstående bilarna - en Beetle-racer och en stubbig DuneBuggy - som jag båda tyckte var lite för krångliga för att njuta av. Först efter flera dagar lyckades jag vänja mig vid dem. Många gånger räckte det med en liten touch på styrspaken för att åka in i väggen eller dra på sig en sladd. Det var nästintill så att man kände sig som Bambi på hal is. Jag medger verkligen att olika greppnivåer är en noggrant utformad del av utmaningen, men det fanns flera banor som jag så småningom tyckte var mer frustrerande än roliga till följd av detta. Jag gjorde även ett besök i TrackMaker-läget där du har möjlighet att skapa dina egna banor och det presenterade förvånansvärt många olika alternativ. Där finns en praktisk slumpmässig generator för den lata skaparen som mig eller om du har tid och uppskattar byggandet själv så finns allt tillgängligt för att skapa banor precis som Nadeo’s från solo-läget. Det enda negativa är att jag inte lyckades hitta någon möjlighet att på något sätt komma åt “egenskapade”-banor från andra spelare att spela än att gå via en hemsida och ladda ner dessa från Ubisoft Club, vilket kräver mer tid än vad man egentligen vill lägga ner och det är lite synd. Bäst av allt är online multiplayer-läget där upp till 100 spelare tävlar i realtid för att få bästa tiden på en viss bana. Här har du möjlighet att testa banor som vanligtvis aldrig dyker upp i solo-läget, utan här kan egenskapade varianter dyka upp titt som tätt tillsammans med andra banor som inte vanligtvis syns till. Resultatet är en galen svärm av spökbilar som alla försöker hitta genvägar genom banan och på snabbast möjliga tid gå i mål för att med stolthet kunna posera högst upp på podiet. Känslan av att kunna slå andra riktiga spelare, istället för ditt egna avspeglade spöke, med variation från 1000-tals egenskapade banor gör att upplevelsen och spelet tar en ny vändning. Det var också här större delen av tiden spenderades, och det är inte så konstigt. Minuter blev lätt till timmar. Det känns bra att hoppa in och spela Turbo men det känns ännu bättre att verkligen tämja det. Med tiden kommer du också göra det. Det är därifrån spelet tar en vidare till nästa nivå, det man vid varje bana försöker uppnå, högst upp på podiet eller första placeringen av topplistan.

Författare: Fredrik

Sammanfattning

TrackMania Turbo snabbare än någonsin i den bästa iterationen i serien. Klichén ”Lätt att plocka upp, svårt att bemästra” är otroligt sant i detta spel. Det är otroligt roligt, utmanande och beroendeframkallande. Den enda anledningen till att du bör undvika det är om du verkligen hatar racingspel.

Overall
4

Fördelar

  • Givande miljöer och utmanande banor 
  • Spelupplevelsen både online/multiplayer och solo
  • Möjlighet att tävla mot vänners “skuggor” 
  • Härligt utbud av inbyggd racingmusik 

Nackdelar

  • Beroendeframkallande
  • Vissa bilar svåra att bemästra 
  • Knepigt att ta ladda ner egengjorda banor 

Lämna en kommentar