Total War: Rome Remastered

Rome Remastered är en upphottad version av ett fantastiskt spel

Speltitel: Total War: Rome Remastered || Spelat på PC (Finns tillgängligt på PC)

Spelbeskrivning: Jag älskade Rome: Total War när det begav sig. Nu har det gått nästan 15 år sedan jag senast tog ut CD-romen ur förpackningen och klockade vad som borde varit åtminstone ett par hundra timmar i Creative Assemblys turordningsbaserade Rom-simulator. Är det fortfarande lika bra och kanske till och med snäppet vassare med en remaster? Remasters och remakes är ju lika inne just nu i spelvärlden som sill och potatis på ett svenskt midsommarbord. Det är något som många spelutvecklare verkar falla tillbaka på. På papperet är ju självklart uppskattade och beprövade koncept något som kan behöva uppdateras med åren och vi har sett flera exempel på när det gjorts på ett fantastiskt vis (se ex. Final Fantasy VII: Remake). Men det finns också många fallgropar och risker med remasters eller remakes. En nyutgåva av ett älskat spel bör rimligen ha uppdaterats och polerats till sin spets för att det inte enbart ska ses som ett billigt försök att casha in på nostalgiska fans. Total War: Rome Remastered hamnar enligt mig delvis i den kategorin. Utan att ha gått tillbaka till originalspelet så väcks direkt lusten i mig att börja erövra provinser när jag startar upp Total War: Rome Remastered. Menyerna känns bekanta och allt av det goda verkar finnas kvar när det kommer till det spelmekaniska. I kampanjen får man välja en familj att styra, målet är att erövra 50 provinser och bli kejsare av Rom. Ens främsta fiender finns i de retliga Gallerna och övriga barbarstammar som huserar i Europa och mindre Asien. Men slutmålet finns i att slutligen vinna folkets gunst och överkasta den AI-styrda senaten i Rom. Under kampanjens gång utför man olika uppdrag som att blockera hamnar eller tar över olika provinser åt senaten, men i takt med att ens inflytande växer når man slutligen målet att inta självaste Rom. Utöver detta ser man till att hålla sin befolkning nöjd, förflyttar trupper, utvecklar sina städer och skickar diplomater till andra provinser för att strategiskt utöka sitt inflytande. Lönnmördare spelar också en viktig roll när man exempelvis behöver göra sig av med en ettrig barbarhövding. Det är en del att hålla koll på, men något som gjorde Rome: Total War exceptionellt när det kom var att det ganska snabbt gick att komma in i och spelets mekanik och atmosfär. Känslan av att du faktiskt var en härförare under antiken gjorde det svårt att slita sig från den turbaserade kampanjen. Utöver delen där du aktivt kontrollerar vad som försiggår på världskartan så är ju även ett signum för samtliga Total War-spel just själva stridsmomenten. I strid kontrollerar du de trupper du har ur ett fågelperspektiv och intar antingen städer eller strider i olika terräng. I striderna kan man välja hur trupperna ska förflytta sig och formera sig samt var de ska positionera sig för att göra maximal skada. Initialt är varken belägringar eller övriga strider särskilt svåra att bemästra där man med snabba kavalleriattacker i ett ångfältsmanér kan krossa de flesta fiendetrupperna. Men allteftersom kampanjen fortskrider blir striderna tuffare och det kräver lite mer eftertanke i hur man kontrollerar sina legioner. Så vad är det stora skillnaderna då? Spelmekaniskt sett är det inte mycket som är nytt. Spelets UI har fått en trevlig uppdatering och grafiskt har det snyggats till ordentligt. Dock vill min hjärna få mig att tro att det här spelet minsann visst såg såhär snyggt ut back in the days. Men det är nog bara inbillning. För visst har spelet fått sig en ordentligt make over. Samtidigt har jag svårt att släppa känslan av att det mesta känns bekant och att jag har lika lätt som svårt med ungefär samma saker som jag hade i första utgåvan av spelet. Rome: Total War var exceptionellt när det kom av många anledningar. Idag finns det många spel som gjort mycket av det Rome gjorde när det kom och kanske ännu lite bättre. Denna remaster-utgåva har sannerligen påmint mig om hur mycket jag älskade Rome, men det tog inte många dagar innan jag kände att suget släppte. Jag var liksom färdig med Rome och denna remaster skänker mig inte någon större anledning att återbesöka spelet mer än den där känslan av nostalgi. De uppdaterade delarna Men den här nostalgitrippen har verkligen trummat igång något hos mig. En remaster på ett spel i samma genre jag skulle vilja se är Levande Böckers Svea Rike II. Vilket förbannat bra spel det var. Eller ska man kanske respektera att spelet hade sin tid och plats och hoppas att spelskapare istället skapar nya minnen för oss att vara nostalgiska över om tjugotalet år? Jag vet inte. Total War: Rome Remastered var oavsett ett trevligt återbesök. Jag rös på riktigt i hela kroppen när den episka musiken drog igång i samband med att jag startade kampanjen igen och väntade i laddningsskärmen. Men spelet som helhet gav mig inte lika mycket glädje som originalet gjorde. Har man inte spelat Total War: Rome och är en biten strategispelsfantast tycker jag definitivt att remastern är ett värt köp. För den som hoppats på en omvälvande upplevelse utifrån ett idogt spelande av föregångaren, så finns det en risk att man blir lite besviken. Total War: Rome Remastered är oavsett vad man tycker om remaster-delen fortfarande i grunden ett fantastiskt spel.

Författare: Simon

Sammanfattning

Total War: Rome Remastered är en upphottad version av ett, i grunden, fantastiskt spel.

Overall
3

Fördelar

  • Fint uppdaterad grafik
  • Spelet är i grunden fortfarande fantastiskt

Nackdelar

  • En del spelmekaniska delar känns något daterade

Lämna en kommentar