The Darkside Detective: A Fumble in the Dark

En nostalgitrip för detektiver

Speltitel: The Darkside Detective: A Fumble in the Dark || Spelat på Switch (Finns tillgängligt på Xbox One, Series X/S, Playstation 4, Playstation 5, Steam, Stadia och Switch)

Spelbeskrivning: Peka-klicka-äventyr ligger mig varmt om hjärtat. Men det var längesen jag slogs av den där äventyrslystenheten som de klassiska LucasArts-spelen väckte på 90-talet. Eller för den delen valfritt annat fantastiskt peka-klicka á la Broken Sword, Gabriel Knight, Myst eller Robins favorit The Journeyman Project. Kanske är det så att jag vuxit ifrån det, kanske har mina spelpreferenser uppdaterats nu på äldre dagar. Har vardagen och vuxenlivet tagit död på min uppskattning av ett välsvarvat äventyr där jag tvingas utmana min logik och kombinera föremål som en diskborste och en spåkula för att föra handlingen framåt? Kanske saknar jag tålamodet numera. Oavsett så har jag i dagarna fått sätta tänderna i The Darkside Detective: A Fumble in the Dark, ett pixeläventyr i klassiskt peka-klicka-manér. Kan detta vara spelet som väcker de där bortdomnade känslorna till liv på nytt? För transparensens skull ska jag omedelbart erkänna att detta möte med The Darkside Detective och spelets huvudrollsinnehavare detektiven Francis McQueen är för mig helt nytt. Det är också en uppföljare till ett spel jag dessvärre inte spelat. Så håll i hatten och ha överseende med att åsiktskorridoren som jag nu beger mig nedför kanske varit lite bredare om jag hade spelat föregångaren. A Fumble in the Dark rivstartar med en kort rekapitulering av vad som hänt i det första spelet. Den säger mig inte särskilt mycket, men när den är över står det åtminstone klart att jag vid något tillfälle i det förra spelet tappat bort min gode vän och kollega i konstapel Dooley. Dooley har hamnat i vad som i spelet refereras till som The Darkside, en slags parallell dimension där demoner och andra otyg härbärgar. Mitt uppdrag är nu att leta rätt på Dooley och återställa ordningen i den fördömda staden Twin Lakes. Det är med viss chock jag efter knappa tio minuter inser att det är dags att leta upp en walkthrough. Har jag blivit såhär fruktansvärt dålig på spel? Kanske. Men efter ett tag börjar jag hitta rytmen och trots att vissa pussel och uppgifter är något märkliga och känns som utfyllnad så har jag det ganska trevligt. Behållningen är framförallt dialogerna som får mig att klicka på allt som går att interagera med, bara för att få en rolig kommentar från antingen McQueen eller någon annan sidokaraktär. I takt med att jag lär känna staden och karaktärerna så gör det inte så mycket att jag missat det första spelet, även om en del kommentarer och skämt flyger över mitt huvud. Jag tror nog ändå att det rimligaste hade varit att spela dessa två spel i ordning och att jag då fått ut lite mer av spelupplevelsen. Utöver manuset, som för mig utgör spelets stora behållning, så växer även estetiken och miljöerna på mig. I takt med musiken som är stämningsfull och passande för spelet så sveps jag med i atmosfären och presentationen av spelet. När det kommer till själva spelmekaniken så hade jag förmodligen föredragit att spela detta på PC för att underlätta kontroll av pekare och själva klickandet. Men spelet funkar teknikmässigt bra på Switchen och jag har inga större problem att navigera mig runt eller att använda mig av spelets interface. Det som kastar mig lite under bussen stundtals är den något långsökta logiken bakom vissa pussel. Att navigera sig runt mellan olika platser i staden Twin Lakes går snabbt och smidigt men det är ofta som jag sitter och mest klickar mig runt för att “trigga” någon ledtråd från karaktärerna om vad jag borde göra härnäst. Det tar ett tag att komma in i, men några timmar in så är utforskandet och pusslandet i Twin Lakes en ganska tillfredsställande och mysig upplevelse. I sin genre är The Darkside Detective absolut en liten pärla som för den inbitne och intresserade säkerligen kommer vara en tillfredsställande spelupplevelse. Retrokänslan är definitivt där med den pixliga grafiken och den mycket humoristiska presentationen. A Fumble in the Dark påminner absolut om de klassiska peka-klicka-äventyren som man älskade, men har en mer modern finish till det. Det första spelet togs emot väl av både kritiker och spelare och jag har utan att ha spelat det spelet svårt att tro att denna uppföljare lämnar fans eller peka-klicka-beundrare särskilt besvikna.

Författare: Simon

Overall
3

Fördelar

  • Manus och dialog. Kul!
  • Stilren och snygg grafisk presentation
  • Karaktärsgalleriet
  • Peka-klicka som håller vad det lovar

Nackdelar

  • Stundtals tålamodskrävande
  • Lite klumpig kontroll på Switch

Lämna en kommentar