The Dark Eye: Memoria

Ett buggigt spel med vackra miljöer och intresseväckande story

Speltitel: The Dark Eye: Memoria (testat på Switch, tillgängligt på PC, Xbox One, Mac OS, Switch)

Spelbeskrivning: Facklorna slocknar. Det är mörkt i rummet. Men att låta ens sinne fördunklas av avsaknaden av en ljuskälla är inte aktuellt. Här gäller det att visa prov på intelligens och inte låta känslorna ta över. Jag styr min karaktär mot en liten strimma av ljus i den bortre delen av rummet. Väl där behöver jag något som kan göra hålet större. Efter cirka 30 minuters famlande i mörkret, ett desperat försök att kombinera min kniv med en silvertallrik och några böner om att få komma vidare i spelet så lyckas jag till slut. Det är inte vackert och jag skäms. Är det jag som är dum? Eller gör spelet mig dum? Jag hittade till slut vägen ut ur rummet som höll på att bli min grav. Väl ute hoppas man att känslan av prestation och skicklighet ska skölja över en. Men det gör det inte, jag gnisslar mina tänder och inväntar nästa pusselmoment. The Dark Eye: Memoria släpptes redan 2013 som en uppföljare till Chains of Satinav, den första delen i spelserien The Dark Eye. Jag har spelat några av Daedelic Entertainments tidigare spel och har då framförallt imponerats av det grafiska hantverket. Memoria, som jag nu spelat till Nintendo Switch utgör inget undantag på den fronten. Det är ett peka-klicka-äventyr i dess mest klassiska bemärkelse. Miljöerna är utsökta och atmosfären känns inbjudande med ett stämningsfullt soundtrack. Magkänslan när man startar upp spelet är att Daedelic Entertainment, med sin gedigna katalog av peka-klicka-äventyr, kanske har prickat helt rätt här. Men ganska snabbt inser jag att utöver den fina presentationen så är den här vackra soppan inte särskilt god. Alla ingredienser är med, men hur mycket jag än skulle vilja spela ett nytt The Longest Journey, Broken Sword, Gabriel Knight eller valfritt peka-klicka-mästerverk så är inte Memoria ett spel som kittlar mitt spelsinne. Memoria utspelar sig som nämnt direkt efter händelserna i Chains of Satinav där du på nytt får axla rollen som hjälten Geron i den fiktiva världen Aventuria. Vi får också bekanta oss med Sadja, en bestämd och ärelysten prinsessa vars äventyr utspelar sig 450 år innan Gerons bravader. De båda berättelserna hänger givetvis ihop och under spelets gång får man spela som både Geron och Sadja. Berättelsen är klassisk och lockar absolut till sig min nyfikenhet. Problemet för mig ligger framförallt i att jag inte tillåts komma in i någon rytm. Under spelets gång presenteras du i typiskt peka-klickamanér för olika pussel som våra hjältar behöver lösa för att komma vidare i spelet. För mig blir flera pussel för ologiska och långsökta, jag hinner allt som oftast tappa intresset för både historien och karaktärerna innan jag slutligen lyckas ta mig vidare. Det gör inte saken bättre att röstskådespelet är svagt och att karaktärernas personlighet inte väcker någon som helst sympati hos mig. Jag kan förlåta en lite klumpig kontroll. Men i kombination med ett kontrollschema som är förvirrande och ett gränssnitt som enligt mig inte håller måttet, blir det snabbt ganska svårt att hänga med i svängarna. Jag tvingas starta om flera gånger redan första kapitlet på grund av att texturer försvinner och för att jag fastnar i olika loopar som inte går att komma ur. Låsningarna verkar uppstå när jag interagerar med något som spelet anser att jag inte borde göra. Det kanske är jag som är dum ändå. Samtidigt är det svårt att ibland se vad som är användbart på skärmen, det finns hjälp att tillgå i form av ett knapptryck för att lysa upp hotspots samt tips att tillgå för att ta sig vidare. Men trots dessa hjälpmedel har mina spelsessioner flertalet gånger slutat med att jag stängt av spelet i ren frustration. Memoria är inte vad jag hoppats på. Samtidigt är jag övertygad om att det här är en spelupplevelse som passar många. Så länge du är beredd att ha överseende med vissa tekniska tillkortakommanden och tålamodskrävande pussel kan det absolut vara ett äventyr värt besväret.

Författare: Simon

Sammanfattning

En intresseväckande story och vackra miljöer räddar tyvärr inte upp spelets tekniska brister. För den som kan bortse spelets tekniska brister och bitvis ologiska pussel så finns här en mysig spelstund.

Overall
2.5

Fördelar

  • Atmosfäriskt
  • Vackra miljöer
  • Intresseväckande handling

Nackdelar

  • Buggigt
  • Osympatiska karaktärer
  • Röstskådespelet
  • Ologiska pussel

Lämna en kommentar