Ruggigt svårt men aldrig orättvist

Speltitel: Sekiro: Shadows Die Twice

Spelbeskrivning: 2010-talet bör onekligen betraktas tillhöra FromSoftware, vars fingertoppskänsla när det kommer till speldesign tagit en hel värld med storm alltsedan Demon’s Souls lanserades 2009. Därefter följde en rad spel av enkel premiss, men desto intrikatare detaljrikedom. Dark Souls-spelens tunga strider i medeltidsmiljö trollband, och Bloodbornes täta viktorianska atmosfär var magisk. Därtill var spelmekaniken så pass raffinerad att spelen aldrig blev tråkiga, trots att variationen i ärlighetens namn knappast imponerade. I studions senaste spel, Sekiro: Shadows Die Twice, stiftar man bekantskap med Wolf, beskyddare av en utvald och speciell junker i shogun-erans Japan. Omedelbart står det klart att Sekiro är ruskigt svårt. Trots att den höga svårighetsgraden ofta betraktas som FromSoftwares signum tycker jag att man kunnat kringgå detta i deras tid spel genom frenetiskt levlande, men den möjligheten återfinns inte i Sekiro. Här gäller det verkligen att ”git gud” (alltså ”bli bra”), som så ofta upprepas på internet i samband med att FromSoftwares spel diskuteras. För att bemästra Sekiro krävs reaktionsförmåga, ihärdigt slit och felfri tajming. Misstag bestraffas hårt, men för att mildra skadan låter FromSoftware emellanåt spelaren återupplivas. Detta kontrolleras av en mätare, baserad på skadan man tillfogat sina antagonister. Återupplivandet tillför ett strategiskt element som inte existerat i studions tidigare spel, vilket jag uppskattar. Vidare kan det återigen konstateras att FromSoftware verkligen prickat helt rätt när det kommer till det spelmekaniska. Man har gjort tillräckligt många ändringar för att det ska kännas fräscht (t.ex. den nya änterhaken och emfasen på parerande), samtidigt som man bibehållit det som gjort tidigare spel framgångsrika. I vanlig ordning står inte handlingen i fokus, men likväl väcker spelets berättelse stort intresse. Regissören Hidetaka Miyazaki tillämpar även här ett tillvägagångssätt som kan beskrivas som ”toppen av isberget”-berättande. Till skillnad från vad Ernest Hemingway förespråkade har dock Miyazaki nästintill dragit konceptet in absurdum, genom att visa så lite av berättelsen att den stundtals blir helt obegriplig. Likväl märker man dock att det finns en intressant berättelse att uttyda genom glimtarna. Detta tillskänker förstås spelet omspelsvärde, samt fortsatt liv efter det att man avklarat det eftersom det då finns en uppsjö av analyser av dess berättelse online. Är Sekiro FromSoftwares bästa spel hittills? Denna fråga är alltid svår att besvara när det kommer till denna studio, eftersom deras spel, trots sina likheter, är så karaktärsmässigt annorlunda. Däri ligger dock antagligen magin, vilket gjort att man under en tioårsperiod lyckats förnya till den graden att man hitintills aldrig blivit irrelevanta; Balansen mellan innovation och viljan att luta sig mot det som fungerar är alltid utomordentligt välavvägd. Därutöver bör konstateras att Sekiro levererar på flertalet andra fronter. Det är förvisso inte tekniskt mästerligt, men klart godkänt, bosstriderna är som vanligt enastående och bandesignen är utmärkt (tillfredsställelsen när man inser hur de lyckats få allting att sitta ihop!). Man har dessutom inkluderat en mängd olika vapen, attacker och förmågor som låter spelet ständigt återuppfinna sig självt. Brister? Somliga kommer hävda att Sekiro är för svårt, men de som är villiga att lägga ned arbetet spelet kräver kommer inte att bli missnöjda. Måhända hade den initiala tröskeln av svårighet kunnat vara en aning lägre (jag själv gav faktiskt upp i några månader innan jag återvände och insåg spelets genialitet), men annars är det svårt att hitta svagheter med spelet. Därför är det en klockren fullpoängare.

Författare: Felix

Sammanfattning

FromSoftware gör det igen.

Overall
5

Fördelar

  • Otrolig stridsmekanik
  • Fascinerande story
  • Tät stämning

Nackdelar

  • Eventuellt en aning för svårt i början