Life is Strange: True Colors

Livet är underbart men något avskalat

Speltitel: Life is Strange: True Colors || Spelat på Xbox Series X (Finns tillgängligt på Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Series X/S och Steam) (Kommer senare till Nintendo Switch)

Spelbeskrivning: Jag minns fortfarande hur förvånad jag och min fru blev när vi en höstkväll under 2015 satte oss ner vid TV:n och började spela ett nytt spel som hette Life is Strange. Vi hade inga förväntningar, men blev helt tagna av den fina berättelsen om Max och hennes magiska krafter som lät henne manipulera tiden. Sedan dess har jag hållit koll på serien men tyvärr inte spelat igenom några andra spel. Prequel-spelet Before the Storm har jag ännu inte hunnit påbörja. Life is Strange 2 testade jag på men jag gillade inte det något vidare, då jag tyckte att det tappade fokus kring det som gjorde första spelet så bra. Men nu är vi framme vid en helt ny del i serien, nämligen Life is Strange: True Colors. Och vet ni vad? Det här är det bästa spelet i hela serien enligt mig. Men konstigt nog är det inte en fullpoängare ändå. Men vi kommer dit. True Colors kretsar kring Alex Chen, en ung kvinna som har bott på fosterhem större delen av sitt liv. Spelet inleds med att Alex återförenas med sin äldre bror, Gabe, som bjudit henne till den mysiga småstaden Haven Springs. Likt de andra spelen i serien så har även huvudpersonen i True Colors en speciell kraft. Alex kan nämligen se andra människors känslor och känna vad de känner. Detta visualiseras av en färgad aura. Om en person är arg ser Alex en stark röd aura, om personen istället är ledsen så är auran blå. Till en början känns denna kraft aningen meningslös, men en stund in i spelet inser man att den är viktigare och mer hjälpsam än man kunnat ana. Kärnan i True Colors är precis som i de andra spelen i serien. Fokuset ligger på karaktärerna och själva atmosfären i staden. Här finns inga skurkar med världsherravälde som dold agenda. Allt handlar om relationerna mellan Haven Springs invånare och deras känslor. Och i dess centrum står Alex. Det är ett enkelt koncept som fungerar riktigt bra och berör på ett oväntat sätt. Många actionorienterade spelare kommer säkert tycka att tempot är för lågt, men enligt mig är det skönt med ett spel som vågar låta spelaren stanna upp, sätta på en LP-skiva och lyssna på melankolisk indiemusik utan något egentligt syfte mer än att det bara är vackert. Det bästa med True Colors är dess karaktärer och manuset. Huvudpersonen Alex är någon man fattar tycke för direkt och alla andra hon träffar på har tydliga personligheter som gör dem till levande människor. Några att nämna är den godhjärtade Jed som driver den lokala baren, den kaxige radioprataren Steph och den vänlige men smått nördige fågelskådaren Ryan. Även om det finns ett större övergripande mysterium i True Colors så är det interaktionerna och berättelserna mellan karaktärerna som är själva behållningen med spelet. Men när det kommer till det spelmässiga så haltar True Colors en aning. Man går omkring i Haven Springs, pratar med personer och väljer olika svarsalternativ i dialogträd. Spelet har fem kapitel där dina val hänger med hela vägen. Även om slutet inte blir lika annorlunda som du hoppas på så är det trevligt med olika alternativ fram tills dess. Pusselmässigt finns det inte så hemskt mycket att hämta i True Colors. Ofta ska du hitta något särskilt föremål och blir då tvungen att undersöka olika objekt för att därefter initiera en filmsekvens där en karaktär kommer in och hjälper dig hitta föremålet du letar efter. Alex kraft blir också som ett eget spelmoment där man ska försöka pussla ihop olika ledtrådar till varför personen man studerar känner som den gör. Och precis som jag beskrev ovan gäller det att undersöka objekt för att komma vidare. Jag hade hellre sett att man hade kunnat ta ut svängarna lite mer med True Colors och kanske lagt in fler spelmoment för att komplettera det väldigt dialogtunga spelet, men tyvärr blir det spelmässiga avskalat och mer av en transportsträcka mellan de stora storydelarna. Den audiovisuella presentationen är för det mesta klanderfri och jag gillar verkligen de krispiga färgerna som Haven Springs består av. Musiken är härligt indie och innehåller massor av melankoliska gitarrer som suger tag i hjärtat på en. Den enda brist som jag kan hitta är att det tekniska ibland inte riktigt orkar med. Ibland när jag springer omkring i Haven Springs så laggar bilden till i några mikrosekunder och jag upplever det som att Alex släpar efter en aning när jag har gjort mina kommandon. Det är inget stort problem, men något jag noterade i alla fall. När det kommer till kritan så måste jag erkänna att Life is Strange: True Colors är mitt favoritspel i serien. Nu kanske man undrar hur jag kan tycka att det är bäst i serien när jag har klagat så mycket på det spelmässiga i den här recensionen. Men man ska komma ihåg att jag även tyckte att det första spelet var som starkast i sitt berättande och inte i det spelmässiga. True Colors har en bättre berättelse och fler välskrivna karaktärer än sin föregångare, så det är därför jag anser att det är spelseriens bästa spel. Personligen gillade jag verkligen mitt besök i Haven Springs och jag hoppas att nästa Life is Strange-spel erbjuder en liknande plats och lika välskriven berättelse, men gärna en betydligt bättre spelupplevelse.

Författare: Robin

Sammanfattning

Life is Strange: True Colors är ett känslosamt äventyr och bäst i serien, men spelmässigt känns det avskalat och aningen monotont. Fans av serien kommer älska True Colors.

Overall
3.5

Fördelar

  • Haven Springs är en underbar plats
  • Alex och karaktärerna
  • Musiken och färgerna
  • Kraften att se känslor

Nackdelar

  • Väldigt likt de tidigare spelen i serien
  • Spelmässigt kunde det ha varit bättre
  • Lite väl få pussel
  • Tekniska problem

Lämna en kommentar