L.A. Noire är ett ambitiöst spel som inte når hela vägen

Speltitel: L.A. Noire

Spelbeskrivning: Cole Phelps, en krigsveteran från andra världskriget, återvänder hem till Los Angeles för att fortsätta sitt yrke som patrullerande polis. Efter att ha knäckt ett par fall blir han befordrad och börjar klättra i rang. Ju fler fall som Phelps tar sig an desto mer inser han att Los Angeles har betydligt mörkare sidor än vad han någonsin trott. L.A. Noire påminner mycket i strukturen om Rockstars andra hyllade spelserie Grand Theft Auto, (GTA). Du har en stor karta över hela staden som du kan röra dig obehindrat i. Det som skiljer sig är givetvis det faktum att du spelar som polis i L.A. Noire och inte som brottsling. Som Cole Phelps får du vara med och lösa alla möjliga typer av fall. Allt ifrån bilstölder till försäkringsbedrägerier till seriemord. Spelet är uppdelat i olika sektioner som representeras av den rotel som Phelps arbetar på för tillfället. Men innan du får lösa de riktigt intressanta fallen, (läs mordfall), så måste du traggla dig igenom mindre attraktiva fall först. Som tur är så är dessa fall välskrivna och håller dig engagerad fullt ut. Det som L.A. Noire fokuserar på är att få dig att känna dig som en polis. Och till viss del lyckas spelet ganska bra med det. Du anländer till en brottsplats, undersöker bevismaterial, förhör vittnen och ringer runt till olika enheter för att få information kring platser och personer som kan vara relaterade till brottet. Till en början är detta system riktigt roligt, men tyvärr utvecklas inte spelmekaniken över dem cirka 20 timmarna som spelet tar att klara, vilket gör att hela proceduren blir något enformig efter ett tag. Du spenderar mycket av tiden i L.A. Noire med att förhöra vittnen och misstänkta brottslingar. Tack vare den fantastiska motion capture-tekniken blir dessa sekvenser en fröjd för ögat. Minsta lilla osäkerhet hos karaktärerna avspeglas i deras ansiktsrörelser, vilket är imponerande. Det som förhörsscenerna faller på är att du nästan aldrig vet vilket av tre alternativ du ska använda för att pressa personen på information. Du kan välj att framstå som good cop, bad cop eller presentera bevis för att påpeka att personen ljuger. Det märkliga är att du aldrig vet hur Cole Phelps reagerar när du väljer något av alternativen. Väljer du exempelvis bad cop kan Phelps omotiverat ropa ut att det är personen han pratar med som ligger bakom mordet och att det kommer gå åt helvete för denne. När man sedan lämnar samtalsämnet tackar Phelps för sig och önskar personen en trevlig dag. En riktig psykopat! Även om L.A. Noire är välskrivet och otroligt bra regisserat så blir det aldrig mer än måttligt underhållande att spela. Du sitter aldrig som på nålar, du hänger bara med för du vill egentligen bara se hur det ska gå. Spelmekaniken blir snabbt repetitiv och Cole Phelps märkliga karaktärsdrag hjälper tyvärr inte spelet att nå högre höjder. Fördelarna med L.A. Noire är att det är ambitiöst och ger dig en inblick i hur polisens vardag kan se ut. Man har även lyckats bra med att fånga en noir-känsla som är stämningsfull och mysig. L.A. Noire är absolut inget dåligt spel, men det hade behövts finslipats betydligt mer när det gäller spelmekanik och det hade mått bra av ett tydligare upplägg när det gäller förhör av vittnen. Om du inte har spelat L.A. Noire tidigare och är intresserad av 1940-tals noire så kan jag absolut rekommendera den här versionen, men om du har spelat det tidigare finns det ingen anledning att återvända till Los Angeles.

Författare: Robin

Sammanfattning

Ett ambitiöst spel som tyvärr faller på många punkter. Men stämningen är där! Det ska L.A. Noire ha!

Overall
3

Fördelar

  • Grafiken och den fantastiska motion capture-tekniken!
  • Stämningen!
  • Välskrivet och regisserat
  • Flyter på bra i handhållet läge

Nackdelar

  • Repetitiv spelmekanik
  • Innehållsfattig stad
  • Cole Phelps psykopatdrag
  • Oklara förhörssituationer
  • Vissa tekniska problem när mycket händer på skärmen i dockat läge