Hades

Ett briljant actionspel som man vill återuppleva om och om igen

Speltitel: Hades

Spelbeskrivning: Om någon hade sagt till mig tidigare i år att ett av årets bästa spel alla kategorier skulle vara ett indie-utvecklat roguelike-spel så hade jag aldrig trott på det. Personligen har jag enormt dålig koll på roguelike-spel eftersom jag aldrig fastnat för dem. Men Hades är inbjudande för en spelare som jag, samtidigt som det är djupt, svårt och alldeles fantastiskt. Det här är spelglädje när det är som bäst. I Hades spelar du faktiskt inte som undervärldens härskare, utan istället som hans son, Zagreus. Efter att ha ledsnat på att hänga i underjorden med demoner och vilsna själar vill Zagreus fly upp till ytan och vidare upp på berget Olympus där de andra gudarna finns. Storyn är väldigt enkel till en början men allt eftersom spelet fortskrider framkommer mer och mer information om Zagreus och de övriga karaktärerna, vilket gör Hades till ett av de mest storytunga roguelikes som jag har stött på. Manuset är välskrivet och lyckas väcka intresse under hela resans gång. Men det är inte för berättelsen som man spelar Hades, utan det är dess gameplay som står ut likt en stjärna i toppen på en julgran. Som Zagreus kommer du dö om och om igen. Dels för att spelet är svårt, men också för att det är hela poängen med Hades. Som jag sa tidigare är uppdraget att ta dig upp till ytan och du måste då ta dig förbi mängder av kammare fyllda med dödliga fiender. När du dör, (för det kommer du), vaknar du upp i House of Hades, Zagreus hem, och får börja om på nytt. I ditt hem kan du använda resurser för att permanent uppgradera dina förmågor och inleda konversationer med andra karaktärer för att få hjälp i form av bonusföremål under ditt nästa flyktförsök. Under dina flyktförsök kan du plocka på dig olika typer av resurser som används till de permanenta uppgraderingarna. Men du får även tillgång till gåvor från gudarna på Olympus i form av vapenuppgraderingar och andra förmågor. Dessvärre får du inte behålla dessa när du dör så det gäller att ta varje flyktförsök på allvar, för ibland får du tillgång till väldigt sällsynta uppgraderingar som är riktigt tråkiga att förlora när du dött. Och det är faktiskt i den här sektionen av spelet som Hades lyser som starkast. Jag som aldrig har gillat upplägget hos roguelikes, välkomnas och får sakta men säkert mer förståelse för spelsystemet och till slut är jag helt fast. Trots alla slumpmässigt utplacerade fiender och rum, samt att förlora sina förmågor och börja om från början störs jag inte på samma sätt som i andra roguelikes som exempelvis Dead Cells och The Binding of Isaac. Jag tror att det är för att Hades erbjuder något nytt vid varje flyktförsök. Nya fiender tillkommer allt eftersom, nya bossar dyker upp, nya förmågor går att hitta och nya vapen läggs till i ett perfekt tempo som gör att du aldrig ledsnar eller tappar fokus på uppgiften - att ta dig upp till ytan. Sen är det nog också för att mängden uppgraderingar och vapen som går att kombinera är ofattbar, vilket gör att spelet aldrig blir monotont eller tråkigt. Man kan inte prata om Hades utan att nämna den fantastiska kontrollen som är oerhört responsiv och tight. Aldrig har jag känt att det är spelets fel att jag dör, utan enbart mitt eget. Även om det händer mycket på skärmen samtidigt så känns det som att man har kontroll över Zagreus in till minsta kvadratmillimeter. Däremot kan spelet saktas ner och lagga en aning när dussintals projektiler och fiender är på skärmen samtidigt. Detta är på inget sätt spelförstörande, men kan orsaka oturliga situationer när du har förväntat dig en särskild hastighet från Zagreus och fienderna. Den audiovisuella presentation är vacker och fångar känslan som man kan förvänta sig av hur underjorden förmodligen ser ut och låter. Varje karaktär har en unik personlighet och röstskådespelet övertygar starkt. Ljudeffekterna är oväntat bra och ljudet av ett svärd som skjuter ifrån sig elektricitet är spot-on. Det mest oväntade med spelet är att själva platsen House of Hades känns som ett genuint hem för Zagreus och det är faktiskt mysigt att återvända hem dit efter att man har dött. Då kan man snabbt pipa in i kafeterian, småprata med olika karaktärer och sedan köpa på sig föremål, för att sedan ge sig av ut på ett nytt flyktförsök. Det märks att spelskaparna har lagt ner sina själar och hjärtan i utvecklandet av Hades, för det känns verkligen som ett kärleksbrev till världens alla spelare. Oavsett om du är ett stort fan av roguelikes-spel eller aldrig har provat på ett så är Hades det självklara valet. Det här är ett riktigt mästerverk och jag tycker synd om dig ifall du bortser från att ge detta indie-spel en ärlig chans.

Författare: Robin

Sammanfattning

Ett av årets bästa spel och det bästa rougelite jag någonsin spelat.

Overall
5

Fördelar

  • Oändlig variation
  • Otroligt väldesignad kontroll
  • Beroendeframkallande
  • Inbjudande trots svårighetsgraden
  • Genialt spelupplägg

Nackdelar

  • Kan lagga när mycket händer samtidigt på skärmen

Lämna en kommentar