Death Stranding

Blajigt trams från demonproducenten Hideo Kojima

Speltitel: Death Stranding

Spelbeskrivning: Tv-spel är i regel enorma produktioner där den enskildes kreativa vision får stå tillbaka för arbetslagets kollektiva insats, men det finns ett antal undantag. Bland dessa undantag utmärker sig onekligen Hideo Kojima, en man vars personliga vilja alltjämt varit starkare än vad som brukligt är inom spelbranschen. Med Metal Gear Solid-spelserien skapade han sig ett namn inom branschen som kom att eka högre än de flesta konkurrenternas, och det fanns det fog för. Berättarmässigt och spelmekaniskt liknade få spel dessa i hur de lekte med mediet genom smarta grepp i skärningspunkten mellan interaktivitet och narrativitet, samtidigt som deras innovation inom stealth-genren var banbrytande. Efter komplikationerna som följde utvecklingen och lanseringen av den femte upplagan i Metal Gear Solid-eposet sparkades dock Kojimas från Konami, under omständigheter vi troligtvis aldrig kommer få fullständig insyn i. Förväntningarna på vad den japanske excentrikern därefter skulle företa sig var givetvis skyhöga, och ett antal år senare avtäcktes Death Stranding. Konceptet tycktes minst sagt bisarrt; Norman Reedus sprang runt med ett foster i en behållare, Mads Mikkelsen tycktes besitta märkliga superkrafter, och någonstans mitt i detta tycktes den Oscarsvinnande filmregissören Guillermo del Toro passa in. Mitt förtroende till Kojima sinade dock aldrig, trots att varken Metal Gear Solid 4 eller 5 levererade så mycket som jag på förhand hoppats (i synnerhet inte båda spelens andra halvor). Jag förväntade mig därför att Death Stranding skulle vara ett kvalitétsspel, även om det som visats upp på förhand knappast gripit tag i mig. Death Stranding visade sig minst sagt vara okonventionellt. Det kan närmast beskrivas som en hiking-simulator med inslag av både stealth och skräck, med ett tungt storyfokus. Spelet innehåller dessutom en typ av co-op som kan liknas vid den som återfinns i Dark Souls-spelen. Man möter aldrig på andra spelare, men överallt hittar man spår i form av meddelanden och hälsningar. Det finns därmed ett kooperativt inslag i spelet, som erbjuder någonting unikt. Till ens glädje finner man t.ex. ibland att någon annan byggt en väg, vilket underlättar transportsträckorna spelet i huvudsak består av. Likaså hittar man ibland skyltar som varnar för faror, användbar utrustning eller annat som förenklar ens spelupplevelse. Allt detta är ett intelligent sätt att spelmekaniskt framföra spelets centrala poäng: tillsammans är vi starka. Tyvärr framförs detta rent narrativt med en sådan klumpig brist på subtilitet att hela budskapet undermineras, men mer om detta senare. Världen Death Stranding utspelar sig i är stor och ofta tom, men oerhört vacker både estetiskt och tekniskt. Verkligt vandrande ger mig stor själslig ro, och i det avseendet uppskattar jag Death Stranding. Miljöerna i spelet för mig ofta tillbaka till vandringsresor jag avnjutit i verkligheten, och det är en av spelets främsta förtjänster. Vad jag dock uppskattar mindre är Kojimas berättarmässiga ambitioner, som denna gång gått helt överstyr. I Death Stranding har världen drabbats av en apokalyptisk händelse, vilket resulterat i att människor förlorat möjligheten att röra sig fritt och således även möjligheten att träffas fysiskt. Detta klingar såklart kusligt likt det gångna årets händelser, och man hade kunnat göra något intressant av det, men istället staplas klyschor och plattityder på varandra. Kojimas huvudsakliga intresse ligger i att berätta en emotionellt stark historia som kretsar kring mänsklighet och samhörighet, men han saknar helt uppenbart finessen för att göra det på det här sättet. I det ostiga Metal Gear Solid (inspirerat av amerikanska b-filmsthrillers om spioner) fungerade det, men här åstadkommer han föga. Dialogen (framförd av högkaliberskådespelare som Lea Seydoux och Mads Mikkelsen) är rent ut sagt urusel (utan att ha glimten i ögat), humorn är på dagisnivå, och karaktärerna är platta och ointressanta. Ändå fortsätter man marschera över berg, ängar och skogspartier, i hopp om att slutligen nå ett mål som gör resan värd mödan. Inledningsvis är konceptet tillräckligt unikt för att upprätthålla mitt intresse, men efter att det pågått i timme efter timme tröttnar jag, och när det sedan slutar i ett enda enormt antiklimax lämnas jag lika tom som spelvärlden jag spenderat över 50 timmar i.

Författare: Felix

Sammanfattning

Hade Kojima tyglats hade detta troligtvis varit ett bättre spel.

Overall
2.5

Fördelar

  • Fin värld
  • Inget fel på det spelmekaniska
  • Rent tekniskt mycket välgjort
  • Grymma skådespelare

Nackdelar

  • Alldeles för långt
  • Obegriplig berättelse
  • Enformigt
  • Repetitivt

Lämna en kommentar