Bloodborne

Mycket välgjort viktorianskt action-äventyr med sedvanlig From Software-kvalité

Speltitel: Bloodborne (testat på PS4, tillgängligt på PS4, PS5)

Spelbeskrivning: Innan jag upplevde From Softwares viktorianska epos Bloodborne var studions skapelser mig obekanta. Jag hade dömt ut Dark Souls-spelen helt – varför skulle jag vilja utsätta mig själv för den självtortyr spelen alltjämt uppges innehålla? Av anledningar jag inte minns bestämde jag mig dock för att plocka upp Bloodborne när det släpptes 2015, och initialt överväldigades jag av enerverande tragglande, fånigt många ”death-screens”, och en svårighetsgrad vars höga nivå resulterade i mitt hems förödelse. Liksom övriga From Software-spel jag haft nöjet att uppleva krävdes dock tålamod, och när jag en tid senare återigen plockade upp Bloodborne föll plötsligt polletten ned. Jag insåg vilket spelmekaniskt, atmosfäriskt och berättarmässigt mästerverk Miyazaki och de andra utvecklarna skapat, och vad som därefter vidtog var en hänförelse med en kuslig fernissa av viktoriansk skräck som dock sedermera urartar i kosmisk existentialism. Jag har sällan upplevt ett spel vars story-element varit så knapphändiga, men som samtidigt fångat mitt intresse till den grad Bloodborne åstadkom. Premissen är minst sagt märklig: i en fiktiv stad har människor drivits till vansinne och förvanskats av ett förtärbart blod med övernaturliga egenskaper, och under ytan döljer sig onämnbara fasor vars blotta existens hotar slita det mänskliga förståndet i stycken. Man har uppenbart hämtat inspiration från H.P. Lovecrafts skräckmytologi, och för alla som någon gång uppskattat den herrens verk innehåller Bloodborne tveklöst tilltalande stoff. I vanlig ordning när det kommer till From Softwares spel är dock den berättarmässiga aspekten av spelet höljd i dunkel, och istället är det gameplayet som står i centrum. Bloodborne innehåller liksom Dark Souls och Sekiro en labyrintliknande bandesign, rafflande bosstrider och löjligt tight spelmekanik, vilket skapar en mycket tillfredsställande helhet. Bloodbornes prägel i förhållande till övriga spel i studions katalog är dessutom unik, då dess stridmekanik ligger någonstans mellan Dark Souls och Sekiro i form av rörlighet, aggressivitet och passivitet. Gemensamt för samtliga spel är dock att allt är mycket välgjort, och därför finns det inte mycket att beklaga sig över med Bloodborne, trots att spelet erbjuder få innovationer utanför From Softwares spelkatalog. Man bör emellertid beakta förhållandet mellan nyskapande och raffinemang, och även om Bloodborne utan tvekan lutar mot det senare gör spelet det till en sådan grad att det slutgiltiga intrycket inte går att beskriva som någonting annat än fulländat. Visserligen är systemet för levlande skapat på ett sätt som gör svårighetsgraden stundtals obalanserad (t.ex. grindade jag som en idiot vid ett tillfälle inför en bosstrid, vilket resulterade i att återstoden av spelet blev tämligen enkel), men det är nog också den enda invändningen jag har gentemot spelet. I övrigt går det inte att förneka spelets genialitet, och då har jag ännu inte nämnt musiken, den estetiska designen, myriaden av vapen och intressanta bonusuppdrag, eller den magiska känslan av att överkomma ett hinder som initialt framstod som oöverkomligt. Tack vare dessa förtjänster blir slutintrycket av Bloodborne att det tillhör ett av den förra konsolgenerations bästa spel, och därav blir det en klockren fullpoängare. Jag lyfter dock ett förvarningens finger baserat på min egen upplevelse, då tröskeln är en aning hög. Ger man spelet tålamodet det förtjänar väntar dock en oförglömlig upplevelse. Fem av fem!

Författare: Felix

Sammanfattning

Ännu ett av From Softwares många mästerverk.

Overall
5

Fördelar

  • Atmosfären
  • Den dynamiska stridmekaniken
  • Fascinerande berättelse

Nackdelar

  • Levlandet är en aning obalanserat

Lämna en kommentar